RICHARD MYRENBERG

Jag är den där lätt flegmatiske 43-årige frankofilen som ständigt förvånas över att jag lyckats hyfsat med att uppfostra en dotter på halvtid. Den en gång lite blyge Täby-killen som i för korta v-jeans ivrigt letade efter världen där utanför genom att avverka geografilitteratur på filialbiblioteket i Näsbypark. Och vars verkliga afrikanska äventyr började 1989 med en vådlig liftning genom Sahara, från Algeriet ner till Västafrika, i en Peugeot 404 från 1968 – Frankrikes motsvarighet till Volvo Amazon. Resan gick bra förutom att tanken lossnade och att en i sällskapet blev skorpionbiten. Själv blev jag Afrikabiten. Det är något med nätterna där, dofterna, rösterna runt fotogenlyktorna, som känns tryggt och välbekant på något oförklarligt sätt.

Här hemma är jag ibland den som går mot strömmen, som försöker se saker från sidan. Och som kan försjunka i kontrafaktiska funderingar. Tänk om Frankrike hade skött sina kort bättre på 1700-talet, hade Kanada varit helt fransktalande då? Om Louisiana inte hade sålts av Frankrike till USA, vad hade hänt med jazzens utveckling? Om Skandinavien inte hade kristnats, hade vi fortfarande skrivit med runskrift? Hade vår rättstradition varit hårdare? Kvinnornas ställning starkare? Om andra världskriget aldrig hade inträffat, hade USA varit lika dominerande i den moderna historien? Historien är inte självklar, den är ett skeende som pågår hela tiden. Att vända och vrida på den sätter saker i perspektiv, tycker jag.

Trots att jag under årens lopp hunnit avverka statskunskap och u-landskunskap i Uppsala, studentradio, en omständlig och krokig väg från lokaltidningar, frilansande chefredaktör in till självaste Radiohuset och Public Service-företagets veckomagasin, Godmorgon, världen!, så har alltid Afrika funnits där. I perioder har jag glömt bort det, under andra har jag prioriterat annat. Men jag har alltid återvänt. På filmfestival i Ouagadougou. På galen takfest i Massawa vid Röda Havet medan regnet smattrade ner, det första på månader. Eller vandrande genom vodoomarknaden i Lomé. Bland utbrända stridsvagnar längs skyttegravarna på Tsoronafronten mellan Eritrea och Etiopien. Hos sjungande UNITA-soldater på det angolanska höglandet. Eller uppe i det stillsamt vackra alplandskapet i Masisiskogarna, gerillalandet i östra Kongo. Afrika är inte bara fascinerande. Det man lär sig genom åren är att se hur otroligt olika länderna faktiskt är. Inte bara naturen utan också folken. Afrika har kanske inte så stort välstånd, med det är rikt på upplevelser. Att sedan ge sig in i det skräckblandade projektet med att skriva en bok blev inte längre en pojkdröm från biblioteket. Det blev en självklarhet.

Richard Myrenberg